Vi såg en film om romantik, sen drack vi kaffe på ett fik

Hej,
då var det dags att åka den här underbara båten, dock kände jag att variation är ju bra, så nu blev det Amorella, tror jag bytt ner mig för caféstolarna är inte ens nära så bekväma som Isabellas var, jobbigt.
Jag tänkte dela med mig av en upplevelse, en upplevelse som vissa kommer att rynka på näsan åt, andra kommer att läsa med en känsla av obehag i magen, medans andra faktiskt kommer le lite för sig själva, nicka lite och inse att "jaa, så är det nog!"
Jag har som bekant varit hos min morfar i finland nu, och som morfäder sig bör tycker han om väldigt skum mat, han berättar med förtjusning i rösten hur han var på jakt och tog vara på en älglever som vägde flera kilo, fastän de andra i jaktlaget redan slängt iväg den.
Jag känner mig väldigt skeptisk till det här, jag har väl bevarat i minnet den väderväriga stanken av malda leverbiffar som skolan envisas att servera.
Han berättar stolt om hur mormor lagade en gryta med hälften älgkött och hälften älgnjure, medans han berättar ser man att han riktigt njuter av minnet, hur han skulle kunna äta den där middagen om och om igen.
Jag känner mig väldigt skeptsik till även detta, då jag minns att en kompis från barndomen gav njure åt sin katt, eftersom ingen i deras familj ville äta den.
Och sen kommer mandomsprovet, det som visar om jag är en viliger ungdom, eller bara en sån där ungdom som inte skulle överleva ett dygn i skogen.
Min morfar går till butiken och köper hem mustamakkara, svartkorv, blodkorv - kärt barn har många namn.
Morfar ser barsligt förtjust ut, ungefär som när man var liten och skulle få äta sitt favoritgodis, och meddelar stolt att de hade mustamakkara och att ikväll ska det bli en festmåltid.
På kvällen är det dag, klockan står på några minuter över åtta och morfar har satt på spisen och jag hör fräsandet från stekpannan när margarinet smälter, morfar går till kylskåpet och plockar fram påsen som de omtalade mustamakkarana ligger i.
Han plockar fram två stycken, de är svarta och ser faktiskt ganska äckliga ut. Han har redan berättat att skinnet som är runt inte är framställt på kemisk väg, utan det är urtvättade djurtarmar som man har svängt ut o in. Jag känner hur det vänder sig lite i magen när jag tänker på det nu i efterhand också.
Han lägger dem i stekpannan och det ser ut som de skulle till och spricka i vilken sekund som helst, jag får en föreställning om att de exploderar och att hela köket är täckt i blod, ni som sett serien Scrubs vet vad jag talar om.
När tillagandet att mustamakkara är klar så plockar han fram lingonsylt, "iss inte snåla med det här, det är väldigt gott med mycket lingonsylt!" utbrister morfar.
Då var vi där, vid hela resans höjdpunkt, i varje fall enligt morfar.
Jag snålar inte med lingonsylten och dränker den första mustamakkarabiten i det och tuggar sakta, får dock inte så mycket smak av själva makkaran, så jag skippar lingonsylten och smakar på endast mustamakkaran och inser till min fasa:
trots att det är tarmar som är skinnet till korven
trots att det innehåller blod
trots att det innehåller ja gud vet vad
så gillar jag det, oj så gott det var!
Så tack morfar (som inte läser min blogg, men ändå), tack för att du bjöd in mig till mustamakkarans himmelrike, tack för att du visade mig en helt annan värld, ingen mera pytt i panna, eller fiskpinnar längre, här ska det ätas mustamakkara!

Så förväntar er en upplevelse nästa gång ni kommer på middag till mig, jag ska nog åka via kantarellen påväg hem från hamnen, för att kunna fylla upp frysen med mustamakkara så jag inte behöver ransonera.


Pussisnuss