Innan natten kommer vill jag tänka på dem som nu ler i kärleksglädje, och på dem i ensamheten.

Hej,
jag vet att ni gillar att jag skriver Guds-sånger som rubrik :)
På tal om Gud och synder så tänkte jag inte tala om kyrkobranden som är ett hett ämne på Åland just nu, utan jag tänkte ta upp en sak som en kille på bussen påväg till Sthlm höll på att berätta för olika personer om sin ålandsresa som tydligen slutade i kaos.
Det var tydligen så att en stackars sate hamnade i fyllecellen fast han inte gjort någonting. Han hade blivit nedslängd på marken av de åländska poliserna och de hade nästan brutit av hans vänstra arm (som btw hade varit ur led för ett tag sen, och han var så orolig för att den skulle bli så igen). Och så hade han börjat gråta och bett dem att låta honom gå, för han hade ju inte gjort någonting. Och det värsta av allt var ju att han måste ligga utan ytterkläder i snön i sådär två timmar (jag är inte riktigt säker, för det ändrade från en timme till tre och en halv).
Men vad tänker den här unge mannen med? Efter vad jag har fått erfara av åländska poliser, både på och utanför jobbet, så har jag större förtroende för dem än att de skulle slänga in någon spiknykter man i en fyllecell.
Men det är klart, det är ju ingenting att skryta över, det låter ju mycket häftigare om man blivit tagen dit mot sin vilja fast man var nykter.
Det lite andra lustiga jag reagerade över var att han sa att han somnade där, på en plastmadrass som inte var många centimeter tjock.
ALDRIG I HELA FRIDEN ATT JAG SKULLE SOVA PÅ EN SÅDAN OM JAG VAR NYKTER!!! OCH KNAPPAST FAST JAG SKULLE VARA SÅ BERUSAD ATT JAG INTE VISSTE VAD JAG HETTE!!!
Det är ingen hemlighet att fyllecellerna inte är något trevligt ställe att vara på, även fast man är full som ett as.
Men vissa vill smutskasta vår trevliga lilla ö, genom att försöka rena sig själva och tro att de känner sig lite bättre i själen.
Men frågan är: är det bättre att erkänna att man hamnat i fyllecellen eller att förneka det?

Det var allt för mig idag.

Pussisnuss.