Jag vill aldrig mer va rädd.

Hej,
sista dagen på sommarlovet, eller dagen har passerat och det är en fråga om minuter innan sista dygnet är slut. Solen håller på att gå ner och jag känner hur ljuset dämpas en aning utanför mitt fönster. Det börjar bli mörkare på kvällarna, vilket betyder att det blir mörkare på morgonen också, och ännu svårare att stiga upp. Jag kan bara undra hur många dagar jag kommer försova mig nu när jag bor ensam.
Jag känner även en skräckblandad förtjusning till imorgon. Visst, vi kommer vara äldst, veta mest, vara coolast och ha mer livserfarenhet i bagaget än de som börjar ettan har. Men det är inte alltid att roligt att vara äldst, det kommer så mycket mer ansvar. I år är det vi som ska styra halvfart-projektet för att de andra fortfarande är lite gröna, det är vi som ska skriva slutarbete på 20 sidor (Herre min Gud) och så ska vi klara av att ta oss ut med någorlunda bra betyg. Hitills har man kunnat glida omkring lite slött och tänk: Ämen vafan! Inga behöver ja bry mej innan triaaan!" Men nu mitt i allt, ojdå, jag börjar trean imorgon, shit! Nu måste jag strukturera mitt liv, vara ambitiös och läsa massor på prov för att komma ut från yrkes med helt okej bra betyg. Hur blev det såhär?

Men nog ska man väl ta sig igenom det här året också, det är bara en fråga om månader trots allt.

Jaa, sen finns det ju dem som följer min löpning också, förlåt att jag har glömt er i några veckor nu, flytten har saboterat alla mina rutiner.
Löpningen går bra, sprang i 80 minuter fredags, rekord! Men mitt program inkluderar bara 45 minuter, så nog ska man väl klara av tjejmilen om två veckor :)

Nu ska jag njuta av min sista kväll på sommarlovet 2010.

Pussisnuss!